This is the dream of Evan and Chan.

Hon står vid hans dörröppning. Tänker: hela mitt liv är trasigt. Trasiga synapser, trasig jacka och trasig tröja. Han öppnar dörren, hon lyfter väskan och de säger inget mer. Inga ord, inga hej då, inget "men, här har du mitt nummer och vi ses i skolan". Ingenting. 25 trappsteg ner till bottenvåningen och hon rusar ner för allihopa, snubblar nästan vid det sista och fortsätter resan hemåt.

Om de aldrig hade setts hade hon inte stått här. Inte helt ensam ute på järntorget, inte här med alla fulla människor som just vinglat ut ur sejdeln för att hinna med sista spårvagnen hem. Allting är ensamt här. Hade han inte föreslagit att de skulle åka hem till honom hade hon sluppit stå här alldeles ensam med denna tomma känsla i bröstet.

Hon tar spårvagn 11 hem hela vägen till Saltholmen och hela vägen till huset och tänker att de kan inte ses mer, för "jag är mig själv med dig, och det känns bra". Han hade sagt så och hon hade hållt med och det går inte för det gör bara inte det.