"Varför gör jag alltid såhär?" frågan som ekar i hennes huvud, de fem orden som bildar en mening vilken hon inte verkar finna ett svar på. Hon gör det svårare än vad det egentligen är, att ofrivilligt knuffa ut en människa ur hennes liv när dörren bara öppnades på glänt. Det var bara en kväll, en natt och en lång konversation. Om man blundar riktigt hårt och tänker på annat försvinner den.

Så, hon passerar allén som skär igenom Vasaplatsen. Bröstet fyllt av så mycket ångest att hon måste andas in mer luft än vad lungorna klarar av. Och den spruckna mobilskärmen säger ingenting, den separerar siffror och bilder. Så fördärvad att den förvränger allt som döljer sig bakom sprickorna.

Allt hon känner måste skrivas inom parantes. Det är på riktigt, men orden måste skyddas så de inte går sönder. De måste viskas fram så de inte hörs. Når de ingen, skadar de ingen.

(jag saknar dig)

På skolgården klockan 14:37. Han andas in vinterluften. För exakt nio år sedan hade han suttit bredvid sin bror, vid det vidöppna fönstret, lutad mot den svarta bäddsoffan.

"Det är såhär man gör hjärtformade rökringar" sa hans bror medan han placerade fingret på mitten av överläppen och blåste ut. För exakt nio år sedan hade han fascinerat gapat och försökt upprepa rörelsen, utifall att han någon dag skulle börja röka.

 

På skolgården klockan 14:45 med ett paket röda lucky strike i högerhanden. Han upprepar samma rörelse som för nio år sedan, utan vidare resultat.

 

Skolgården klockan 15:00 och han känner hur hon passerar honom. Uppfattar hennes doft, hör hennes röst eka så långt att den når ut till grindarna. Det är precis sånt här som är oundvikligt. Hur en våg av känslor väller över honom, okontrollerbart och utan stopp.

 

Men hon går bara förbi honom. Som om lördagen aldrig hade hänt.

 

Skolgården 15:07 och han ger upp hoppet om hjärtformade rökringar.

Hon står vid hans dörröppning. Tänker: hela mitt liv är trasigt. Trasiga synapser, trasig jacka och trasig tröja. Han öppnar dörren, hon lyfter väskan och de säger inget mer. Inga ord, inga hej då, inget "men, här har du mitt nummer och vi ses i skolan". Ingenting. 25 trappsteg ner till bottenvåningen och hon rusar ner för allihopa, snubblar nästan vid det sista och fortsätter resan hemåt.

Om de aldrig hade setts hade hon inte stått här. Inte helt ensam ute på järntorget, inte här med alla fulla människor som just vinglat ut ur sejdeln för att hinna med sista spårvagnen hem. Allting är ensamt här. Hade han inte föreslagit att de skulle åka hem till honom hade hon sluppit stå här alldeles ensam med denna tomma känsla i bröstet.

Hon tar spårvagn 11 hem hela vägen till Saltholmen och hela vägen till huset och tänker att de kan inte ses mer, för "jag är mig själv med dig, och det känns bra". Han hade sagt så och hon hade hållt med och det går inte för det gör bara inte det.