Närmre.
"Jag har drömt om det här" sa hon.
Fingrarna mot naken hud, de tunga andetagen och värmen.
Två nästan vuxna kroppar så tätt intill varann.
"Det är precis såhär jag vill ha det."
Ord som nästan tynade bort i flämtande andetag när alla kläder föll ner på golvet.
De hann inte ens fascineras av storheten i
två nakna kroppar i en och samma säng.
Så himla tätt.
De verkade inte ens märka av
att något som innan hade varit så himla tyst.
Började bli något högljutt och våldsamt.
Fingrarna mot naken hud, de tunga andetagen och värmen.
Två nästan vuxna kroppar så tätt intill varann.
"Det är precis såhär jag vill ha det."
Ord som nästan tynade bort i flämtande andetag när alla kläder föll ner på golvet.
De hann inte ens fascineras av storheten i
två nakna kroppar i en och samma säng.
Så himla tätt.
De verkade inte ens märka av
att något som innan hade varit så himla tyst.
Började bli något högljutt och våldsamt.
-
Hennes elektriska impulser tillber henne att inte falla. De drar sig undan från honom och hans ögonlock. Händerna som rör sig över skadad hud för att riva upp de nyläkta såren. Ett trasigt hjärta som längtar efter elektriciteten som ska väcka sovande organ, låsa upp hennes inre. Kapitulera. Hon vill kapitulera i hans armar.
Men det är de tomma centimetrarna mellan dem som skapar stormar i bröstkorgen. Önskan om att få somna till varma, trygga andetag emot nacken. Det desperata behovet av kärlek bakom varje beröring, kyss, kram. Det eviga sökandet efter hans hjärta som slutar i två brustna hjärtan i samma säng. Hon fortsätter att vänta på händerna som ska ansluta hennes kropp till hans. Väntar på andetagen i nacken, väntar på ett bultande hjärta.
Men ligger fortfarande i samma nittiosäng och förblöder.
Men det är de tomma centimetrarna mellan dem som skapar stormar i bröstkorgen. Önskan om att få somna till varma, trygga andetag emot nacken. Det desperata behovet av kärlek bakom varje beröring, kyss, kram. Det eviga sökandet efter hans hjärta som slutar i två brustna hjärtan i samma säng. Hon fortsätter att vänta på händerna som ska ansluta hennes kropp till hans. Väntar på andetagen i nacken, väntar på ett bultande hjärta.
Men ligger fortfarande i samma nittiosäng och förblöder.
*
Det är vindstilla och jag undrar om du hör mig andas från andra sidan staden.
Om mina önskningar färdas i brisarna för att sedan nå dig.
Jag undrar om du ser mig.
Bränner det i blodet?
Bultar ditt hjärta?
Gör det lika ont som i mig?
Att låtsas som om inget, trots att vi är en del av stormen.
Evig tystnad och titanskal.
Bryt tystnaden, bryt isen och ta mig dit du vill ta mig.
Speak to me.
Breathe.
Jag vill att vi ska vara på riktigt.
Om mina önskningar färdas i brisarna för att sedan nå dig.
Jag undrar om du ser mig.
Bränner det i blodet?
Bultar ditt hjärta?
Gör det lika ont som i mig?
Att låtsas som om inget, trots att vi är en del av stormen.
Evig tystnad och titanskal.
Bryt tystnaden, bryt isen och ta mig dit du vill ta mig.
Speak to me.
Breathe.
Jag vill att vi ska vara på riktigt.
This is what it feels like.
Musiken: ♥
*
När hon passerar honom i korridorerna så stormar det i varenda ökenstad.
Tiden står stilla, allt som rör sig är blickarna och hon försvinner ut ur synhåll.
Hennes mörka hår och korta kjolar.
Och i det ögonblicket skriker insidan: "jagdör, jag dör. Jag. Dör.".
Han vet att innanför dessa väggar så existerar de inte.
Den hårda betongsverkligheten.
Det är bara tankarna och allt som hände utanför som är verkligt.
Hur låter man bli att skryta om att sötaste tjejen i skolan har rört vid ens hud?
Vem tror på en sanning som är i deras öron är lögn?
På mobilen dyker smeknamnet upp.
Och det vibrerar i kroppen.
Orden säger:
"Du var finare imorse. Klockan 08:30 i min säng iförd endast underkläder och jag önskar att jag var där nu."
Han vet inte varför, men han förklarar för sina vänner att:
"Jag har varit alldeles nervös sedan imorse och jag vet inte varför."
Han kanske är kär.
Tiden står stilla, allt som rör sig är blickarna och hon försvinner ut ur synhåll.
Hennes mörka hår och korta kjolar.
Och i det ögonblicket skriker insidan: "jagdör, jag dör. Jag. Dör.".
Han vet att innanför dessa väggar så existerar de inte.
Den hårda betongsverkligheten.
Det är bara tankarna och allt som hände utanför som är verkligt.
Hur låter man bli att skryta om att sötaste tjejen i skolan har rört vid ens hud?
Vem tror på en sanning som är i deras öron är lögn?
På mobilen dyker smeknamnet upp.
Och det vibrerar i kroppen.
Orden säger:
"Du var finare imorse. Klockan 08:30 i min säng iförd endast underkläder och jag önskar att jag var där nu."
Han vet inte varför, men han förklarar för sina vänner att:
"Jag har varit alldeles nervös sedan imorse och jag vet inte varför."
Han kanske är kär.
Paletter.
Hon håller om hans hand och lyssnar till ljudet av viskningarna.
Hjärnan uppfattar inte mer än vackert brus.
Myrornas krig i hjärtat.
Ibland slår hjärtat på fel sätt.
Ibland slår det i baktakt och istället för blod pumpar det ut tomhet i kroppen.
Gift i venerna.
Ibland färgar man all längtan i svart.
Du blir nog aldrig min.
Och, tårna dras inåt. Fingrarna klämmer. Allt för att förhindra ett fysiskt eldutbrott.
Och, när rött blir svart och fullt blir tomt.
Då vet vi att vi måste vända om och ändra färg.
Revir
I gräset, på rygg och de lyssnar på vinden.
Hur den smeker alla kanter utan att lämna avtryck.
Den smakar ingenting, och de andas ut. In.
Han vänder sig om.
"Ibland vill jag ha dig så mycket så att det gör ont."
Hon suckar, vrider sig i gräset.
Nervösa händer dras emot hennes nyckelben.
"Hur mycket?"
"Vadå hur mycket?" han lägger ena benet över hennes.
Hon vill backa ur, men låter benet ligga kvar.
Drar tänderna emot underläppen.
"Men, ja, du förstår vad jag menar.
"Så mycket så att... Så att jag vill lämna ett stort sugmärke över hela dig. Så mycket så att all beröring blir för lite."
"Gör ett sugmärke, då."
Hon drar upp underkanten på sin t-shirt, men bara så att man kan se magen. Inte mer.
Han sätter sig upp.
"Men... Va? Nej."
"Jo, gör det!"
"Men, du gillar inte ens sugmärken. Det är jättefult, ju."
"Vad vet du? Gör ett, kom igen."
"Men, inte där.."
"Varför inte?"
"Okejdå. Jag gör ett sugmärke."
Han böjer sig ned och drar in hennes bleka hud i munnen.
Låter vakuumet suga bort hud.
"Aj, aj, aj, aj! Nej! Sluta!"
Hon vrider sig och skrattar.
(Men, nu är du märkt.
Ett revir.)
6262626262626
"Jag önskar att jag hade ett rådjurshjärta."
Hon satt på golvet med benen utspridda.
Och fingrarna drog i sidor som tillhörde gamla tidningar.
"Varför rådjurshjärta?"
"Jag vill vara nätt. Graciös."
Han faller ihop bredvid henne på golvet.
Lägger sig ned.
Ser henne ovanifrån.
"Du har ett lejonhjärta. Byt inte ut det. Du är graciös, vacker. Dina ben korsar aldrig varandra i osäkerhet. Du står stadigt. Du är stark."
"Men, om jag skulle ha ett rådjurshjärta skulle du bli kär i mig. Du skulle kysst mig, du skulle smekt mig. Du skulle tagit hand om mig."
De tappar andan.
Luften är för snabb och blodkropparna hinner inte.
Så hastigt så att hjärtat pumpar luft.
Han exploderar.
"Jag smeker dig i smyg. Då dina försvarssystem sover. Min horisontlinje ligger vid dina läppar, de är allt jag ser, allt jag tänker på. Och din insida. Jag vill in, jag vill bli med dig. Jag vill inte vara jag, jag vill vara vi."
Tänk er:
Hjärtslag.
Hon satt på golvet med benen utspridda.
Och fingrarna drog i sidor som tillhörde gamla tidningar.
"Varför rådjurshjärta?"
"Jag vill vara nätt. Graciös."
Han faller ihop bredvid henne på golvet.
Lägger sig ned.
Ser henne ovanifrån.
"Du har ett lejonhjärta. Byt inte ut det. Du är graciös, vacker. Dina ben korsar aldrig varandra i osäkerhet. Du står stadigt. Du är stark."
"Men, om jag skulle ha ett rådjurshjärta skulle du bli kär i mig. Du skulle kysst mig, du skulle smekt mig. Du skulle tagit hand om mig."
De tappar andan.
Luften är för snabb och blodkropparna hinner inte.
Så hastigt så att hjärtat pumpar luft.
Han exploderar.
"Jag smeker dig i smyg. Då dina försvarssystem sover. Min horisontlinje ligger vid dina läppar, de är allt jag ser, allt jag tänker på. Och din insida. Jag vill in, jag vill bli med dig. Jag vill inte vara jag, jag vill vara vi."
Tänk er:
Hjärtslag.
-
På kullen vid stranden.
Det har varit tyst i flera timmar.
Och hon frågar:
"Vad väntar vi på?"
Han suckar, kollar runt, suckar, kollar. Kollar på henne, suckar.
Svarar:
"Explosionen."
Det har varit tyst i flera timmar.
Och hon frågar:
"Vad väntar vi på?"
Han suckar, kollar runt, suckar, kollar. Kollar på henne, suckar.
Svarar:
"Explosionen."
Sista dagen, första året, this is the first day of my life.
Varmt motljus.
Solen kantar henne i gult.
Hon dansar i en halvtransparent, vit klänning som är lite för kort men det gör inget för då får hennes snövita, bleka ben lite färg.
Han vet att de är lyckliga, men han säger ingenting.
Hon vänder sig om.
Allt händer i slow motion, hår som slänger sig och snuddar vid läppar, kinder, tänder, ögonbryn, ögonlock.
Hon ler.
Han tänker på uttrycket: "Happiness is only real when shared."
Stiger upp.
(Hör hjärtat slå sönder trumhinnan.)
Tar tag i hennes små händer.
Bjuder upp till dans.
För det här kan vara sista gången de andas samma luft i samma liv.
14.
Köket är kvavt.
Solen skiner så starkt så att hon måste kisa då hon höjer blicken för att se på honom.
Bordet gör ont emot magen.
Han brukar klaga på att hon sitter för tätt intill bordskanten.
Det finns ingen trygghet i att kvävas.
"Ingen vet om att vi umgås med varann."
"Nej, jag vet."
"Det känns konstigt. Du är ju ändå en stor del av mitt liv."
"Är jag?"
"Jag tror det."
"När kommer alla andra att få veta?"
Paniksignaler letar sig genom varenda nerv.
Liksom en död kropp stelnar hon.
Hon undrar om hon kan ställa sig upp.
"Måste vi tänka på sånt.. Nu?"
"Jag vill dö litegrann."
"Evan?"
"Ja."
"Jag tycker om dig, dö inte."
"Man bara säger så, jag vill egentligen inte dö."
"Jag tycker om dig."
"Åh."
"Du är snäll."
"Tycker du om mig?"
"Självklart."
Hon stammar.
Tappar andan då hon försöker tvinga fram alla ord som vilar på läppen.
Att bära på en hemlighet gör kroppen:
Tung.
Solen skiner så starkt så att hon måste kisa då hon höjer blicken för att se på honom.
Bordet gör ont emot magen.
Han brukar klaga på att hon sitter för tätt intill bordskanten.
Det finns ingen trygghet i att kvävas.
"Ingen vet om att vi umgås med varann."
"Nej, jag vet."
"Det känns konstigt. Du är ju ändå en stor del av mitt liv."
"Är jag?"
"Jag tror det."
"När kommer alla andra att få veta?"
Paniksignaler letar sig genom varenda nerv.
Liksom en död kropp stelnar hon.
Hon undrar om hon kan ställa sig upp.
"Måste vi tänka på sånt.. Nu?"
"Jag vill dö litegrann."
"Evan?"
"Ja."
"Jag tycker om dig, dö inte."
"Man bara säger så, jag vill egentligen inte dö."
"Jag tycker om dig."
"Åh."
"Du är snäll."
"Tycker du om mig?"
"Självklart."
Hon stammar.
Tappar andan då hon försöker tvinga fram alla ord som vilar på läppen.
Att bära på en hemlighet gör kroppen:
Tung.
Kochanie moje.
Jag vill att du ska titta på mig med kärleksblicken och tänka kärlekstankar då jag promenerar fram till dig i den finaste klädseln som jag äger.
Och du ska tycka att jag är Fantastisk.
Otrolig.
Vacker.
Dina tankar ska inte kretsa i perversa banor då jag promenerar fram till dig.
Inte ens ditt undermedvetna ska tänka sexistiskt om mig.
För din kärleksblick kan bara se vackra ting.
Solen ska skina, det ska vara varmt och du ska hälsa på mig och dina läppar ska skapa kärleksljud och mina ska forma kärleksförklaringar.
Jag ska skriva våra namn på armen.
Evan och Chan.
För
All
Tid
Föralltid.
Och du ska tycka att jag är Fantastisk.
Otrolig.
Vacker.
Dina tankar ska inte kretsa i perversa banor då jag promenerar fram till dig.
Inte ens ditt undermedvetna ska tänka sexistiskt om mig.
För din kärleksblick kan bara se vackra ting.
Solen ska skina, det ska vara varmt och du ska hälsa på mig och dina läppar ska skapa kärleksljud och mina ska forma kärleksförklaringar.
Jag ska skriva våra namn på armen.
Evan och Chan.
För
All
Tid
Föralltid.
Trehundra förbjudna tankar
Han försöker låta bli.
Men hon luktar så gott.
Det är svårt att låta bli.
När hon trycker fingertopparna emot överläppen.
Och suckar.
Men hon luktar så gott.
Det är svårt att låta bli.
När hon trycker fingertopparna emot överläppen.
Och suckar.
()
Det är inte den trasiga stjärnhimmelen hon förbannar.
Hennes rädsla döljer sig bakom hjärnans högre halva.
Eller framför.
Hon är varken in eller ut.
Han är varken tom eller full.
Det gör ont, dagarna är kladdiga och människorna omkring dem smutsar ned deras rena kläder.
Känslan kan beskrivas som smärtan av tusen arga insekter som invaderat varenda liten ven.
Och de biter.
Biter.
Biter.
De biter hål i henne.
Hon läcker ut på golvet.
Han beskriver dofter, känslor och smaken av paniktårar.
Hon hör ingenting.
Det panikartade kaoset slänger sig emot väggarna.
Inte ens fysisk smärta räddar dem.
Tyst.
Han räcker ut handen.
Erbjuder henne räddning.
"Vet du vad?"
"Nej."
"Hjärta rimmar på smärta."
"Det vet jag, dock."
"Du är fin."
"Tack.
"På riktigt, alltså."
"Du är också fin, på riktigt."
Han radar upp saker han vill kalla henne;
Hjärtesnö, älskling och honungssocker.
Fast mest av allt vill han kalla henne vid namn, hålla hennes hand och äga hennes hud.
Hennes rädsla döljer sig bakom hjärnans högre halva.
Eller framför.
Hon är varken in eller ut.
Han är varken tom eller full.
Det gör ont, dagarna är kladdiga och människorna omkring dem smutsar ned deras rena kläder.
Känslan kan beskrivas som smärtan av tusen arga insekter som invaderat varenda liten ven.
Och de biter.
Biter.
Biter.
De biter hål i henne.
Hon läcker ut på golvet.
Han beskriver dofter, känslor och smaken av paniktårar.
Hon hör ingenting.
Det panikartade kaoset slänger sig emot väggarna.
Inte ens fysisk smärta räddar dem.
Tyst.
Han räcker ut handen.
Erbjuder henne räddning.
"Vet du vad?"
"Nej."
"Hjärta rimmar på smärta."
"Det vet jag, dock."
"Du är fin."
"Tack.
"På riktigt, alltså."
"Du är också fin, på riktigt."
Han radar upp saker han vill kalla henne;
Hjärtesnö, älskling och honungssocker.
Fast mest av allt vill han kalla henne vid namn, hålla hennes hand och äga hennes hud.
02:23
Det går inte.
Det är störningar i deras personkemi.
Och därför skulle det aldrig fungera.
"Jag är trygg här."
Hennes röst blir tysta smekningar, de rör varenda möbel och studsar emot hans trumhinna.
Sänglakanet har anpassat sig efter deras kroppar, stoppningen i kuddarna har gjort plats åt två huvuden.
"Jag är nog också ganska trygg, med dig."
Rummet är så tyst så att man kan höra hur hon andas.
Så tyst, emot väggen.
Han önskar att hon andades på honom.
Att hon vände sig emot honom.
Att hennes läppar tillhörde honom.
Luften emellan dem är elektrisk.
De väntar på explosionen.
Hon vänder sig om.
"Kom närmre."
"Nej, det går inte."
"Varför inte?"
"Hjärtat säger nej."
"Tycker du inte om mig?"
"Jo, men..."
Rummet är tomt, och kallt.
Sängen är stor, och den skadar deras ryggar.
När hon tillslut vänder sig om för att somna.
Smyger han in handen.
Under hennes alldeles för stora tröja.
Och smeker hennes lår.
Det är störningar i deras personkemi.
Och därför skulle det aldrig fungera.
"Jag är trygg här."
Hennes röst blir tysta smekningar, de rör varenda möbel och studsar emot hans trumhinna.
Sänglakanet har anpassat sig efter deras kroppar, stoppningen i kuddarna har gjort plats åt två huvuden.
"Jag är nog också ganska trygg, med dig."
Rummet är så tyst så att man kan höra hur hon andas.
Så tyst, emot väggen.
Han önskar att hon andades på honom.
Att hon vände sig emot honom.
Att hennes läppar tillhörde honom.
Luften emellan dem är elektrisk.
De väntar på explosionen.
Hon vänder sig om.
"Kom närmre."
"Nej, det går inte."
"Varför inte?"
"Hjärtat säger nej."
"Tycker du inte om mig?"
"Jo, men..."
Rummet är tomt, och kallt.
Sängen är stor, och den skadar deras ryggar.
När hon tillslut vänder sig om för att somna.
Smyger han in handen.
Under hennes alldeles för stora tröja.
Och smeker hennes lår.
