Gammalt

Köket är kvavt.
Solen skiner så starkt så att hon måste kisa då hon höjer blicken för att se på honom.
Bordet gör ont emot magen.
Han brukar klaga på att hon sitter för tätt intill bordskanten.
Det finns ingen trygghet i att kvävas.

"Ingen vet om att vi umgås med varann."
"Nej, jag vet."
"Det känns konstigt. Du är ju ändå en stor del av mitt liv."
"Är jag?"
"Jag tror det."
"När kommer alla andra att få veta?"

Paniksignaler letar sig genom varenda nerv.
Liksom en död kropp stelnar hon.
Hon undrar om hon kan ställa sig upp.

"Måste vi tänka på sånt.. Nu?"
"Jag vill dö litegrann."
"Evan?"
"Ja."
"Jag tycker om dig, dö inte."
"Man bara säger så, jag vill egentligen inte dö."
"Jag tycker om dig."
"Åh."
"Du är snäll."
"Tycker du om mig?"
"Självklart."

Hon stammar.
Tappar andan då hon försöker tvinga fram alla ord som vilar på läppen.
Att bära på en hemlighet gör kroppen:
Tung.