Gammalt

"Jag har drömt om det här" sa hon.
Fingrarna mot naken hud, de tunga andetagen och värmen.
Två nästan vuxna kroppar så tätt intill varann.

"Det är precis såhär jag vill ha det."
Ord som nästan tynade bort i flämtande andetag när alla kläder föll ner på golvet.

De hann inte ens fascineras av storheten i
två nakna kroppar i en och samma säng.
Så himla tätt.

De verkade inte ens märka av
att något som innan hade varit så himla tyst.
Började bli något högljutt och våldsamt.

Musiken: ♥

"Jag önskar att jag hade ett rådjurshjärta."
Hon satt på golvet med benen utspridda.
Och fingrarna drog i sidor som tillhörde gamla tidningar.

"Varför rådjurshjärta?"
"Jag vill vara nätt. Graciös."

Han faller ihop bredvid henne på golvet.
Lägger sig ned.
Ser henne ovanifrån.

"Du har ett lejonhjärta. Byt inte ut det. Du är graciös, vacker. Dina ben korsar aldrig varandra i osäkerhet. Du står stadigt. Du är stark."

"Men, om jag skulle ha ett rådjurshjärta skulle du bli kär i mig. Du skulle kysst mig, du skulle smekt mig. Du skulle tagit hand om mig."

De tappar andan.
Luften är för snabb och blodkropparna hinner inte.
Så hastigt så att hjärtat pumpar luft.

Han exploderar.

"Jag smeker dig i smyg. Då dina försvarssystem sover. Min horisontlinje ligger vid dina läppar, de är allt jag ser, allt jag tänker på. Och din insida. Jag vill in, jag vill bli med dig. Jag vill inte vara jag, jag vill vara vi."

Tänk er:
Hjärtslag.

På kullen vid stranden.
Det har varit tyst i flera timmar.
Och hon frågar:
"Vad väntar vi på?"

Han suckar, kollar runt, suckar, kollar. Kollar på henne, suckar.
Svarar:
"Explosionen."

Köket är kvavt.
Solen skiner så starkt så att hon måste kisa då hon höjer blicken för att se på honom.
Bordet gör ont emot magen.
Han brukar klaga på att hon sitter för tätt intill bordskanten.
Det finns ingen trygghet i att kvävas.

"Ingen vet om att vi umgås med varann."
"Nej, jag vet."
"Det känns konstigt. Du är ju ändå en stor del av mitt liv."
"Är jag?"
"Jag tror det."
"När kommer alla andra att få veta?"

Paniksignaler letar sig genom varenda nerv.
Liksom en död kropp stelnar hon.
Hon undrar om hon kan ställa sig upp.

"Måste vi tänka på sånt.. Nu?"
"Jag vill dö litegrann."
"Evan?"
"Ja."
"Jag tycker om dig, dö inte."
"Man bara säger så, jag vill egentligen inte dö."
"Jag tycker om dig."
"Åh."
"Du är snäll."
"Tycker du om mig?"
"Självklart."

Hon stammar.
Tappar andan då hon försöker tvinga fram alla ord som vilar på läppen.
Att bära på en hemlighet gör kroppen:
Tung.

Det är inte den trasiga stjärnhimmelen hon förbannar.
Hennes rädsla döljer sig bakom hjärnans högre halva.
Eller framför.

Hon är varken in eller ut.
Han är varken tom eller full.
Det gör ont, dagarna är kladdiga och människorna omkring dem smutsar ned deras rena kläder.
Känslan kan beskrivas som smärtan av tusen arga insekter som invaderat varenda liten ven.
Och de biter.
Biter.
Biter.
De biter hål i henne.
Hon läcker ut på golvet.
Han beskriver dofter, känslor och smaken av paniktårar.

Hon hör ingenting.
Det panikartade kaoset slänger sig emot väggarna.
Inte ens fysisk smärta räddar dem.

Tyst.

Han räcker ut handen.
Erbjuder henne räddning.

"Vet du vad?"
"Nej."
"Hjärta rimmar på smärta."
"Det vet jag, dock."
"Du är fin."
"Tack.
"På riktigt, alltså."
"Du är också fin, på riktigt."

Han radar upp saker han vill kalla henne;
Hjärtesnö, älskling och honungssocker.
Fast mest av allt vill han kalla henne vid namn, hålla hennes hand och äga hennes hud.

Det går inte.
Det är störningar i deras personkemi.
Och därför skulle det aldrig fungera.

"Jag är trygg här."
Hennes röst blir tysta smekningar, de rör varenda möbel och studsar emot hans trumhinna.
Sänglakanet har anpassat sig efter deras kroppar, stoppningen i kuddarna har gjort plats åt två huvuden.

"Jag är nog också ganska trygg, med dig."
Rummet är så tyst så att man kan höra hur hon andas.
Så tyst, emot väggen.

Han önskar att hon andades på honom.
Att hon vände sig emot honom.
Att hennes läppar tillhörde honom.

Luften emellan dem är elektrisk.
De väntar på explosionen.

Hon vänder sig om.
"Kom närmre."
"Nej, det går inte."
"Varför inte?"
"Hjärtat säger nej."
"Tycker du inte om mig?"
"Jo, men..."

Rummet är tomt, och kallt.
Sängen är stor, och den skadar deras ryggar.

När hon tillslut vänder sig om för att somna.
Smyger han in handen.
Under hennes alldeles för stora tröja.
Och smeker hennes lår.

De leker med dragningskraften.
Då de sätter sig på gungor.
På en avlägsen lekplats.
Tar sats, flyger, tar sats igen.
Med mobilhögtalare som spelar brusig gitarrmusik.

"Jag har tänkt på det du sa."
Den pojkaktiga rösten lät som nervöst skrammel.

"Jag har sagt mycket."
Hon gömmer tygskor under sandkorn.

"Du sa att du inte... Tar på dig själv."
"Jo, det vet jag."
"Aldrig?"
"Ibland, sällan. Inte så ofta som man borde."
"V-Varför?"
"Åh, jag vet inte. Det är inte givande."

Och åter igen äter tystnaden upp deras ord.
Men de ligger på samma frekvens.
De kommunicerar via tankar.

"Jag vill ha dina händer där mina händer inte kan vara."

Meningen fick pojken att stanna till.
"Vart... Ska mina händer vara?"
"Oj, vänta. Oj, jag sa för mycket. Förlåt. Glöm det."
"Jag vill ha mina händer där dina händer inte kan vara."

Hon stiger av gungan.
Drar fingarna genom håret.
Andas.

"Det skulle inte gå. Jag skulle bli elektricitet. Jag skulle försvinna, jag skulle bli flytande. Vatten emot dina händer."

Han ler.
"Om du blir vatten. Då blir jag också det. Jag ska flyta in i dig. Och vi ska förångas, tillsammans."

Äntligen fyller deras fingrar upp mellanrummen där de hör hemma.
Knutna i varandra.
Fem blir tio.

"Ska jag behöva citera Death Cab for Cutie för att få dig närmre?"
"Va?"
"I need you so much closer..."
"Åh, jaha."
"So come on.."

Han vänder sig om och håller om henne.
Rätt.

Våra läppar kommer att mötas då galaxer kolliderar in i varandra.
Vi kommer att stå i centrum av universum tillsammans med de svarta hålen.
Tillsammans med de döende stjärnorna.
Och innan du blir gas.
Då ska jag dra dig tätt intill mig.
Jag ska andas in din andedräkt.
Separera läpparna.
Låta våra tungor mötas.

Jag
Vill
Ha
Dig.

De lever på häftiga inandnigar.
Och väntan på att suckar ska leda till samtal.

Hon skrapar skorna emot jordytan.
Småstenar som fastnar på skosulan.

”Vill du veta en hemlighet?” frågar hon.
”Ja, visst. Okej.”
”Jag brukar inte ta på mig själv.”
Menlösa försök till ett neutralt uttryck.
Var hon tvungen att säga så?

”Hur... Menar du?”
”Ja, men... Du vet. Sådär. Som alla andra verkar göra.”
Han trycker naglarna emot nacken.
Andas ut. In. Ut.


Hon väntar på en respons.
Som säger annat än: ”Du är väl ensam om det.”

Han säger: Inget.


Nervösa fingertoppar som längtar efter den andres hud.
De döljer dem i jackfickorna.