Gammalt

Det är inte den trasiga stjärnhimmelen hon förbannar.
Hennes rädsla döljer sig bakom hjärnans högre halva.
Eller framför.

Hon är varken in eller ut.
Han är varken tom eller full.
Det gör ont, dagarna är kladdiga och människorna omkring dem smutsar ned deras rena kläder.
Känslan kan beskrivas som smärtan av tusen arga insekter som invaderat varenda liten ven.
Och de biter.
Biter.
Biter.
De biter hål i henne.
Hon läcker ut på golvet.
Han beskriver dofter, känslor och smaken av paniktårar.

Hon hör ingenting.
Det panikartade kaoset slänger sig emot väggarna.
Inte ens fysisk smärta räddar dem.

Tyst.

Han räcker ut handen.
Erbjuder henne räddning.

"Vet du vad?"
"Nej."
"Hjärta rimmar på smärta."
"Det vet jag, dock."
"Du är fin."
"Tack.
"På riktigt, alltså."
"Du är också fin, på riktigt."

Han radar upp saker han vill kalla henne;
Hjärtesnö, älskling och honungssocker.
Fast mest av allt vill han kalla henne vid namn, hålla hennes hand och äga hennes hud.