Gammalt

De leker med dragningskraften.
Då de sätter sig på gungor.
På en avlägsen lekplats.
Tar sats, flyger, tar sats igen.
Med mobilhögtalare som spelar brusig gitarrmusik.

"Jag har tänkt på det du sa."
Den pojkaktiga rösten lät som nervöst skrammel.

"Jag har sagt mycket."
Hon gömmer tygskor under sandkorn.

"Du sa att du inte... Tar på dig själv."
"Jo, det vet jag."
"Aldrig?"
"Ibland, sällan. Inte så ofta som man borde."
"V-Varför?"
"Åh, jag vet inte. Det är inte givande."

Och åter igen äter tystnaden upp deras ord.
Men de ligger på samma frekvens.
De kommunicerar via tankar.

"Jag vill ha dina händer där mina händer inte kan vara."

Meningen fick pojken att stanna till.
"Vart... Ska mina händer vara?"
"Oj, vänta. Oj, jag sa för mycket. Förlåt. Glöm det."
"Jag vill ha mina händer där dina händer inte kan vara."

Hon stiger av gungan.
Drar fingarna genom håret.
Andas.

"Det skulle inte gå. Jag skulle bli elektricitet. Jag skulle försvinna, jag skulle bli flytande. Vatten emot dina händer."

Han ler.
"Om du blir vatten. Då blir jag också det. Jag ska flyta in i dig. Och vi ska förångas, tillsammans."

Äntligen fyller deras fingrar upp mellanrummen där de hör hemma.
Knutna i varandra.
Fem blir tio.

"Ska jag behöva citera Death Cab for Cutie för att få dig närmre?"
"Va?"
"I need you so much closer..."
"Åh, jaha."
"So come on.."

Han vänder sig om och håller om henne.
Rätt.

Hon tänker på:
Solnedgångar, hus, stjärnor, meningen med livet, ljud, uppstoppade djur, röster, solen, galaxer och honom.
Smilgropar, läppar, händer, nyckelben, kramar, doft och närhet.

Hon ber honom att komma närmre.

Våra läppar kommer att mötas då galaxer kolliderar in i varandra.
Vi kommer att stå i centrum av universum tillsammans med de svarta hålen.
Tillsammans med de döende stjärnorna.
Och innan du blir gas.
Då ska jag dra dig tätt intill mig.
Jag ska andas in din andedräkt.
Separera läpparna.
Låta våra tungor mötas.

Jag
Vill
Ha
Dig.

De lever på häftiga inandnigar.
Och väntan på att suckar ska leda till samtal.

Hon skrapar skorna emot jordytan.
Småstenar som fastnar på skosulan.

”Vill du veta en hemlighet?” frågar hon.
”Ja, visst. Okej.”
”Jag brukar inte ta på mig själv.”
Menlösa försök till ett neutralt uttryck.
Var hon tvungen att säga så?

”Hur... Menar du?”
”Ja, men... Du vet. Sådär. Som alla andra verkar göra.”
Han trycker naglarna emot nacken.
Andas ut. In. Ut.


Hon väntar på en respons.
Som säger annat än: ”Du är väl ensam om det.”

Han säger: Inget.


Nervösa fingertoppar som längtar efter den andres hud.
De döljer dem i jackfickorna.

Han kände igen de våldsamma hjärtslagen.
De var diskret insatta emellan varje tomrum, och varenda rörelse skulle strypa lungorna.
Han tappar andan.
Väntar på att lungorna ska fungera igen.

Signalen har passerat synapsen.
Han vrider sig i sängen.
Öppnar munnen.
Säger hennes namn fyra gånger.

I hans ådror strömmar elektricitet som får hjärtat att slå i klass med hjärtflimmer.
De tomma kammarna är numera fyllda med
Henne.

Vi promenerar, hand i hand längs snustorra gator.
Med diffusa tankar och virvlande ord.

"Dina andetag känns bra emot min hud."

Det är här vi börjar.


This is the dream of Evan and Chan.