Gammalt

Köket är kvavt.
Solen skiner så starkt så att hon måste kisa då hon höjer blicken för att se på honom.
Bordet gör ont emot magen.
Han brukar klaga på att hon sitter för tätt intill bordskanten.
Det finns ingen trygghet i att kvävas.

"Ingen vet om att vi umgås med varann."
"Nej, jag vet."
"Det känns konstigt. Du är ju ändå en stor del av mitt liv."
"Är jag?"
"Jag tror det."
"När kommer alla andra att få veta?"

Paniksignaler letar sig genom varenda nerv.
Liksom en död kropp stelnar hon.
Hon undrar om hon kan ställa sig upp.

"Måste vi tänka på sånt.. Nu?"
"Jag vill dö litegrann."
"Evan?"
"Ja."
"Jag tycker om dig, dö inte."
"Man bara säger så, jag vill egentligen inte dö."
"Jag tycker om dig."
"Åh."
"Du är snäll."
"Tycker du om mig?"
"Självklart."

Hon stammar.
Tappar andan då hon försöker tvinga fram alla ord som vilar på läppen.
Att bära på en hemlighet gör kroppen:
Tung.

Jag vill att du ska titta på mig med kärleksblicken och tänka kärlekstankar då jag promenerar fram till dig i den finaste klädseln som jag äger.
Och du ska tycka att jag är Fantastisk.
Otrolig.
Vacker.

Dina tankar ska inte kretsa i perversa banor då jag promenerar fram till dig.
Inte ens ditt undermedvetna ska tänka sexistiskt om mig.
För din kärleksblick kan bara se vackra ting.

Solen ska skina, det ska vara varmt och du ska hälsa på mig och dina läppar ska skapa kärleksljud och mina ska forma kärleksförklaringar.

Jag ska skriva våra namn på armen.
Evan och Chan.
För
All
Tid

Föralltid.

Han försöker låta bli.
Men hon luktar så gott.

Det är svårt att låta bli.
När hon trycker fingertopparna emot överläppen.
Och suckar.

Det är inte den trasiga stjärnhimmelen hon förbannar.
Hennes rädsla döljer sig bakom hjärnans högre halva.
Eller framför.

Hon är varken in eller ut.
Han är varken tom eller full.
Det gör ont, dagarna är kladdiga och människorna omkring dem smutsar ned deras rena kläder.
Känslan kan beskrivas som smärtan av tusen arga insekter som invaderat varenda liten ven.
Och de biter.
Biter.
Biter.
De biter hål i henne.
Hon läcker ut på golvet.
Han beskriver dofter, känslor och smaken av paniktårar.

Hon hör ingenting.
Det panikartade kaoset slänger sig emot väggarna.
Inte ens fysisk smärta räddar dem.

Tyst.

Han räcker ut handen.
Erbjuder henne räddning.

"Vet du vad?"
"Nej."
"Hjärta rimmar på smärta."
"Det vet jag, dock."
"Du är fin."
"Tack.
"På riktigt, alltså."
"Du är också fin, på riktigt."

Han radar upp saker han vill kalla henne;
Hjärtesnö, älskling och honungssocker.
Fast mest av allt vill han kalla henne vid namn, hålla hennes hand och äga hennes hud.

Det går inte.
Det är störningar i deras personkemi.
Och därför skulle det aldrig fungera.

"Jag är trygg här."
Hennes röst blir tysta smekningar, de rör varenda möbel och studsar emot hans trumhinna.
Sänglakanet har anpassat sig efter deras kroppar, stoppningen i kuddarna har gjort plats åt två huvuden.

"Jag är nog också ganska trygg, med dig."
Rummet är så tyst så att man kan höra hur hon andas.
Så tyst, emot väggen.

Han önskar att hon andades på honom.
Att hon vände sig emot honom.
Att hennes läppar tillhörde honom.

Luften emellan dem är elektrisk.
De väntar på explosionen.

Hon vänder sig om.
"Kom närmre."
"Nej, det går inte."
"Varför inte?"
"Hjärtat säger nej."
"Tycker du inte om mig?"
"Jo, men..."

Rummet är tomt, och kallt.
Sängen är stor, och den skadar deras ryggar.

När hon tillslut vänder sig om för att somna.
Smyger han in handen.
Under hennes alldeles för stora tröja.
Och smeker hennes lår.