Gammalt

Det går inte.
Det är störningar i deras personkemi.
Och därför skulle det aldrig fungera.

"Jag är trygg här."
Hennes röst blir tysta smekningar, de rör varenda möbel och studsar emot hans trumhinna.
Sänglakanet har anpassat sig efter deras kroppar, stoppningen i kuddarna har gjort plats åt två huvuden.

"Jag är nog också ganska trygg, med dig."
Rummet är så tyst så att man kan höra hur hon andas.
Så tyst, emot väggen.

Han önskar att hon andades på honom.
Att hon vände sig emot honom.
Att hennes läppar tillhörde honom.

Luften emellan dem är elektrisk.
De väntar på explosionen.

Hon vänder sig om.
"Kom närmre."
"Nej, det går inte."
"Varför inte?"
"Hjärtat säger nej."
"Tycker du inte om mig?"
"Jo, men..."

Rummet är tomt, och kallt.
Sängen är stor, och den skadar deras ryggar.

När hon tillslut vänder sig om för att somna.
Smyger han in handen.
Under hennes alldeles för stora tröja.
Och smeker hennes lår.