Kollisionen

De leker med dragningskraften.
Då de sätter sig på gungor.
På en avlägsen lekplats.
Tar sats, flyger, tar sats igen.
Med mobilhögtalare som spelar brusig gitarrmusik.

"Jag har tänkt på det du sa."
Den pojkaktiga rösten lät som nervöst skrammel.

"Jag har sagt mycket."
Hon gömmer tygskor under sandkorn.

"Du sa att du inte... Tar på dig själv."
"Jo, det vet jag."
"Aldrig?"
"Ibland, sällan. Inte så ofta som man borde."
"V-Varför?"
"Åh, jag vet inte. Det är inte givande."

Och åter igen äter tystnaden upp deras ord.
Men de ligger på samma frekvens.
De kommunicerar via tankar.

"Jag vill ha dina händer där mina händer inte kan vara."

Meningen fick pojken att stanna till.
"Vart... Ska mina händer vara?"
"Oj, vänta. Oj, jag sa för mycket. Förlåt. Glöm det."
"Jag vill ha mina händer där dina händer inte kan vara."

Hon stiger av gungan.
Drar fingarna genom håret.
Andas.

"Det skulle inte gå. Jag skulle bli elektricitet. Jag skulle försvinna, jag skulle bli flytande. Vatten emot dina händer."

Han ler.
"Om du blir vatten. Då blir jag också det. Jag ska flyta in i dig. Och vi ska förångas, tillsammans."

Äntligen fyller deras fingrar upp mellanrummen där de hör hemma.
Knutna i varandra.
Fem blir tio.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0